ORD
Allt blir bättre, inget blir bra
Kontroll
Nätter utan drömmar
Jag insåg en sak idag
Jag är en sån som blev kvar
Jag har levt på fantasi
på sensuell melankoli
Vissa dagar känns det rätt
och mörkret lite mindre tätt
Med andra ambitioner
hade allting kunnat vara så lätt
​
Jag mår ganska bra
inga konkreta obehag
och det finns en tjej
Hon är allting jag vill ha
Men varför måste allting fram?
Vill inte veta några namn
Jag behöver bara dig
Ta med mig hem ibland
​
Allt blir bättre men inget blir bra
Allt blir bättre, men inget, inget blir bra
Allt blir bättre men inget blir bra
Allt blir bättre, men inget blir längre bra
​
Jag lever parallellt
Mitt huvud är ett universum i sig självt
och det ligger som en hinna
mellan mig och resten
Jag behöver dina svar
att jag inte bara är ett skal
Jag önskar att jag fortfarande
rökte cigaretter
​
Allt blir bättre men inget blir bra
Allt blir bättre, men inget, inget blir bra
Allt blir bättre men inget blir bra
Allt blir bättre, men inget blir längre bra
​
Jag minns vad som hänt
men ekot känns förvrängt
När vi pratat är det nåt som inte stämt
Men en ny situation
kan bli en annan relation
Om du kysser mig i mörker
kan jag låtsas
att jag inte visste vem (du var)
Nu har vi inget val
Finns bara en dörr kvar
Äntligen slipper vi ha nån potential
Jag tar mig inte längre
genom några dar
Jag har nätter utan drömmar
Försöker lyssna på radion
förlåt, hitta nåt att strömma
Jag härmar rörelser, jag härmar ord
men precis som i en dröm
Träffar slagen visst aldrig nog
Å, vad jag saknar riktig sömn
​
Vita nätter, svarta dar
Tände på varandra, du och jag
​
Mitt liv är en enda lång parad
av tappade tillfällen
Allt jag än gör drunknar i ett hav
av allt jag borde gjort istället
Jag försöker följa en anlagd stig
men känner bara hur jag dras
mot den plats där vågen slutligen bryts
och sen rullar tillbaks
​
Vita nätter, svarta dar
Tände på varandra, du och jag
Långt ifrån nära
Jag minns de dagar du var här
de var som i en egen värld
Jag minns inte riktigt vad du sa
minns bara försiktigt vem jag var
​
Äntligen kan jag tänka klart
inte så anpassningsbart
Alla abstraktioner var på lån
Är jag nära? Eller är vi långt ifrån?
​
Det är inte riktigt slutet
Ingen har sagt nånting
Det är fortfarande varmt men
säg ingenting
Det måste va nånting med ljuset
och hur det faller på din kind
​
Vad drev oss mot varann?
Inte längtan i alla fall
kanske inte var ditt fel trots allt
Frånvaron av skärpa
när inget är konkret
känns precis som ömsesidighet
Men även minnen blir som tingen
bara ännu mera lån
Var vi nära eller var vi långt ifrån?
​
Hur kan du va besviken?
Kände vi varann?
Ville vi samma saker,
eller till samma land?
Vi gillade musiken
och hur den rörde oss ibland​​
Det sitter en man mittemot
och han säger att jag borde lyssna
Och med sin utslitna röst
får han mig faktiskt att tystna
Han säger ingenting nytt men jag orkar inte säga nåt annat
Hade det spelat nån roll,
om jag sagt nåt hade du stannat?
​
Jag täcker alla vinklar, jag utövar kontroll över mitt liv
och över vad jag vill
Jag tror vi lekte en del med tanken, kan inte världen bara få stå still?
​
Det sitter en kvinna ibland mitt emot den plats där jag brukar hamna
när jag försöker ta mig hem, så...
nu tänker jag att jag borde stanna
Jag ser på din spegelbild
här i tunnelbanans immiga fönster
Jag kan det här utantill,
jag kommer följa
precis samma mönster
​
Jag täcker alla vinklar, jag har fullständig kontroll över mitt liv
och över vad jag vill
Jag tror du också lekt med tanken, kan inte världen bara få stå still?
​
Genom en soluppgång hör jag
det våldsamma ljudet av framtid
som när den väl rullar in
pulvriserar mig och min lilla samtid
För oss var det alltid för sent
men jag hinner aldrig tänka nåt annat
Det är här jag behöver dig,
hade du sagt nåt hade jag stannat
​
Med lite mindre ego hade jag varit närmre med Maria
​